Vi har tänt ljus
Barnen var så gulliga och duktiga att sjunga. N va sååå stolt.
På vägen därifrån så tände vi ljus på min mammas grav.
Och som barn ofta är (frågvisa) så ställde N många frågor.
- Varför dog din mamma?
- Hon va sjuk.
- Va hon allvarligt sjuk?
- Ja, hon hade cancer.
- Elin, varför måste människor dö?
- Livet är ju så tyvärr...
- Men man kan ju inte träffa dem som dött...?
- Nej, det kan man inte men livet är ju så.
- Vet du Elin, jag tycker synd om dig som saknar din mamma och mig....jag saknar ju min plastmormor.
Dem är ju så söta, de små liven.
Det va länge sedan jag va till min mammas grav, jag vet inte varför.. Det tar som emot att gå dit. Vet inte varför men så känns det inombords. Men nu har jag vare där och tänt ljus. Jag har lovat N att vi snart ska dit och titta till mammsen igen. Jag undrar egentligen va hon hade tänkt och sagt till mig idag?
Jag måste verkligen ta fram diabilderna någon kväll och visa N lite. Hon har många svar i bilderna.
Visst är det härligt med den riktga vintern som vi fått?
Mmmm Elin. Att gå till en grav där någon man mist ligger är inte roligt. Jag däremot kan just nu iaf känna att det känns ganska "bra" att gå till Pappas grav och tända ljus i denna mörka tid. Känns respektfullt och som att det kan jag iaf göra för honom nu efter den tid då man kände sig så otillräcklig och aldrig kände att man gav allt man hade i situationen som var då. Låter konstigt, men så känns det iaf....Många tankar snurrar i skallen då man står där vid graven och vet att han ligger där nere.....Tycker om dig Elin!! Kram!